Livsval

Mitt huvud har den senaste tiden verkligen varit överfull med diverse tankar, tankar som jag hur mkt jag än grubblar på dom inte kan besluta vad som är rätt väg att gå.
Tankar om hur jag vill att mitt liv ska se ut, och hur långt ifrån det livet jag lever idag.
Hur alla mina beslut på ett eller annat sätt gynnar eller i värsta fall skjuter upp mina mål och drömmar.
Och jag kan inte komma ifrån att tiden går så himla fort...
 
Som sagt så vet jag fortfarande inte vad som är rätt väg eller beslut att ta.
Jag har en förmåga att bara "flyta" med och har väldigt svårt för stora beslut.
Får nog göra det ett tag till innan jag känner mig säkrare tror jag, eller något händer.
Önskar jag hade någon att prata med på "riktigt", finns ingen sån människa just nu.
Och känner att ingen varken lyssnar ordentligt eller bryr sig.. Forever alone, right?
Bara för att man har människor runt sig behöver inte känsla att vara ensam försvinna.
Och på ett sätt kanske det påvisar att något är fel, eller så är det så att jag får skylla mig själv.
Har alltid varit en ensamvarg och är väl inte så bra på att släppa in människor.
Mina djur har alltid varit närmast mitt hjärta.
Men hur gör man när man verkligen behöver någon att prata med och få åsikter?
Hur bra dom än är på att lyssna så kan dom ju inte prata, mina fina fyrfotingar.
Får göra som jag alltid gjort i princip, klara det själv!
 

Fick iaf ett samtal i veckan som jag inte trodde skulle komma, och på ett sätt va rätt skönt.
För då slapp jag ta ett beslut och hade bestämt mig för att på ett sätt påbörja en dröm.
Men nu när samtalet kom så blir jag tveksam, kanske är det värt ett försök?
Bäst val just nu? Skulle jag verkligen orka med heltidsjobb + extrajobb + plugga på distans + två hästar + två hundar + marsvinen + såklart hinna träffa sambo och familj ibland?
Skulle det här som är på gång nu bli aktuellt så skulle det innebära lite mindre att göra, samtidigt som jag är tveksam över väldigt mkt.
Både själva grejen i sig, om det ens skulle gå att så småningom plugga distans samtidigt även om det inte skulle vara aktuellt än utan senare isåfall.
Tveksam till att hinna med vissa grejer ändå, eftersom livet skulle bli annorlunda.
Kommer jag psykiskt klara det?
 
Jag går iaf till mötet på tisdag, och sen får jag ser hur det blir.
Lär väl bli att jag kör på med min taktik "go with the flow" typ..
 
 
 
Utan mina fyrfotade älsklingar vore jag iaf ingenting, mitt liv skulle helt sakna mening utan dom.
Att jag lever för dom är iaf en sak jag vet helt säkert.
 
 
 

Min åsikt

Måste få skriva av mig lite angående ett inlägg som Nellie skrev idag.
 
Vill ändå börja med att skriva att jag som trots allt är mer än 10 år äldre än henne ofta klickar mig in på hennes blogg.
Alltid fått bilden av att hon är en bra tjej med fötterna på jorden och med sunda åsikter, väldigt mogen för sin ålder, att hon är en bra förebild och absolut är värd den framgång hon nått!
Men det här inlägget tycker jag speglar både fördomar och okunskap...
 
Hennes inlägg hittar ni här http://nellieberntsson.se/2012/10/14/cirkus-hast/
 
Kortfattat påstår hon att folk som rider utan utrustning och i halsring inte ska ha häst och istället borde köpa en käpphäst.
Hon kallar det att man flängrider runt och i princip plågar sin häst eftersom man inte kan ge tydliga signaler.
What?
 
Jag reagerade väldigt starkt på detta, då hon som sagt är en förebild för många.
Det hon indirekt då säger är att man behöver sadel, bett, hjälptyglar, sporrar och spö osv, för att kunna ge sin häst signaler.
Snarare är det ju så att allt det där behövs pga. BRISTEN på samarbete, förståelse och därigenom möjligheten att klara sig på små, små signaler för att göra det man vill med hästen som ett team.
Borde det inte vara ett mål för alla som håller på med hästar att ha ett så bra samarbete med sin fyrfotade vän att man klarar av att göra allt med små signaler som utomstående knappt märker?
Är inte det höjden av att vara ett team?
 
Sen finns det självklart människor som "flängrider" och utför uppgifter utan ex. huvudlag som dom kanske inte är mogna för och där risken för skador kanske blir högre.
Men då har man gått för fort fram.
Likaväl som det finns folk som har för fort med saker MED utrustning, där risken för skador och bakslag i utbildningen av både häst och ryttare blir högre.
Men det handlar väl om personen ifråga, INTE om man har utrustning eller ej!
 
Tycker att förebilder ska förespråka MINDRE utrustning och hets generellt, tycker det är alldeles för mkt hjälptyglar och hjälpmedel som finns för dom flesta problem.
Som trots allt ofta handlar om kommunikationsbrist mellan ryttare och häst, men där tiden och viljan för att ta det från grunden inte finns.
Det ska tävlas och vinnas rosetter, oavsett om hästen kanske inte alltid vill.
Och går det inte trots all utrustning, nä då säljer man hästen och köper en som kan vinna rosetter.
DET om något tycker jag folk borde reagera mer på, att vi använder hästarna som redskap för vår egen framgång.
Och klarar den inte trycket, jag då skaffar vi en ny.
 
Hon tycker att folk som "flängrider runt på sina cirkushästar" inte borde ha häst, och istället köpa en käpphäst.
Är det inte istället så att folk som enbart har häst för att vinna rosetter borde köpa en käpphäst?
Eller hålla på med en sport där det inte ingår levande djur som kan bli missförstådda och ta skada.
Vill förtydliga att det finns idioter inom alla typer av hästmänniskor, och att man inte kan dra alla över en kam.
Något som hon med sitt inlägg gjorde.
 
Jag väljer att avsluta där, kan skriva mkt mer om det här som med dom flesta ämnen.
Men har fått ur mig det mesta, och jag tror att jag iaf har fått fram min åsikt till stor del.
 
Vill visa ett videoklipp som visar motsatsen mot det hon skriver, och väljer ett klipp med hoppning som innehåll då det va det hon pratade om och själv håller på med.
Även om det sjävlklart även går att rida svår dressyr med piaff, byten osv. utan utrustning.
Vart är bristen på kommunikation här?
Vart ser det ut som hästen skulle ta mer skada för den inte har huvudlag?
Jämför det här med dom stackars hästar och ponnies där ryttarna sliter och drar i tyglarna, med sporrar bankandes i magen och med spön som flyger.
Borde det här inte istället vara målet för alla?
 
 
Jag tycker iaf att det här ser väldigt proffesionellt och säkert ut, hästen ifråga tävlas i fälttävlan och har då självklart träns eftersom den måste.
Men tror ni inte att den blir mkt mer lättriden även med träns om dom har ett sånt här sammarbete utan?
 
Angående hjälm så tycker jag att det är upp till var och en om man är vuxen, tycker man att man har något där inne som kan ta skada, ja då är man nog smart nog att ha hjälm.
Och benskydd har man på hästen om den BEHÖVER det oavsett hur man rider, punkt.
 
(Jag orkar inte läsa igenom efter felstavningar och konstiga meningar osv. tror texten går att förstå iaf.)

Vad är det för fel på folk?

Glömde berätta om en grej som hände på ponnyridningen idag.
Egentligen kanske det inte är någon stor grej, men jag tycker att det är så fel.
 
Det är dom vuxna/föräldrarna som ska se till att nästa generation har sunda värderingar och åsikter.
Att vuxna då kan vara så otroligt omogna, speciellt framför sina småbarn gör mig förbannad!
 

Det va en pappa som kom fram tillsammans med sin lilla grabb, hur gammal kan han va, 5 kanske?
Egentligen hör det inte till, men jag vet vad personen ifråga heter, vet vem många av hans äldre barn är.
Har bla. gått i samma klass som hans ena son, helt enkelt det är en byhåla och man vet vem många är.
Skit samma.
Dom kommer iaf fram till oss och ponnysarna, Ronja (shettisen) med hennes matte stod längst fram.
Han säger då till sin son när dom är påväg fram, "Kom så ska vi kolla på dom vandrande hamburgarna".
Upprepar det en gång till när dom är framme, "Kolla på hamburgaren med 4 ben".
Det här med hög röst och han är fullt medveten om att vi hör allt, även Ronjas matte som älskar henne otroligt.
Jag säger då snabbt "Det är ingen hamburgare, det är en ponny ser du väl"
Han "Nä det är en hamburgare", jag mer förbannad "Nej det är en ponny".
Ronjas matte säger då ändå vänligt (va som sagt små barn närvarande) att "Säger man så kan ponnyn bli arg och sparkas".
Jag till J som också stod där "Mmm, i magen. Eller på någon mer känslig plats längre ner" (det sista tystare).
Dom gick sen.
 
Men jag menar, försökte han vara rolig eller vad?
Förstår han inte vad han för det första ger för signaler till sitt barn om något?
Fattar inte människan hur otroligt respektlöst det är att säga sådant framför oss som uppenbarligen älskar hästar?
Jag menar vad är det för fel på folk?
 

Som sagt jag vet vem människan är, och visst han är kanske inte känd för att vara någon Einstein.
Men ändå.
Jag som inte ätit kött på 10 år, tycker man ska respektera allt levande och alltid värnat om djuren blir fan mörkrädd.
Ska vi inte försöka lära nästa generation ett annat sätt att se på djuren, inte göra så respekten och uppskattningen blir ännu lägre?
Nä usch, jag kan fortsätta i all evighet om sånt här, så för att inte skriva en hel roman slutar jag här...
 
Hur f*n kan man kalla den här sötisen hamburgare, mitt bland människor som älskar henne?
Nä, så otroligt respektlöst!
 

Vila i frid små prinsar <3

Skrev ju igår att två av ridskolans gamla ponnies skulle åka till trapalanda idag... :'(
Och det är verkligen inte vilka som helst, dom har stått där hur länge som helst.
Dom har verkligen alltid funnits där, för mig sen den dagen för ca 15 år sedan då jag satte min fot där för första gången.

Det går inte att beskriva hur mkt dom har betytt för mig och så många andra, eller beskriva vilka underbara små personligheter dom va med några få ord <3 Men tänkte berätta lite om dom iaf..


Pripps va när jag va liten en stor favorit och har så fortsatt att vara, han hade alltid glimten i ögat och ett bus på gång.
En otroligt stor personlighet! Finns så mkt minnen med honom...

Det va han jag hoppade på min första hopptävling, jag tror iaf det gick bra :P Minns inte riktigt hur det gick..
Dom gånger vi va ute och red och han bockade som en galning för att det va så skoj att busa :)
Alla dom hyss han har hittat på.
Men också hur otroligt snäll han va, han va en buse men samtidigt världens snällaste <3
Han va verkligen en helt underbar liten ponny med en stor personlighet!

Och världens snällaste lilla Sokki.. <3 Finns nog ingen med lika mkt tålamod och ett så stort hjärta!
Så fort man blev rädd och hade ramlat av eller nått så va det bara att sätta sig på Sokkis trygga rygg så kändes allt bra igen. Den absolut bästa och tryggaste barnponnyn man kan tänka sig.
Han gjorde alltid sitt bästa för att vara till lags, och va så otroligt snäll så det är helt sjukt!


Kommer helt ärligt inte på vad jag ska skriva, det går lixom inte att förklara.
Dom har alltid stått där, och dom har gett så otroligt mkt till så många barn genom åren!
Och va verkligen allas favoriter.


Ett stort tack underbara fina Pripps och Sokki, för allt..
För allt ni gett mig, för allt ni lärt mig och så otroligt många andra!
Ni är verkligen älskade och saknade! Finns inga andra som er..
Om det är några som förtjänar evigt gröna ängar i unga, pigga och friska kroppar så är det verkligen ni!
Ni är värda allt, värda det bästa.
Hoppas verkligen att trapalanda är så underbart som det sägs.

Att du Pripps nu kan äta precis huuur mkt gräs du vill, året om utan att få ont i fossingarna! <3
Vet att det måste vara himmelriket för dig ditt lilla matvrak! :')

Och att du Sokki nu kan rulla dig i precis hur mkt lera du vill utan att börja hosta!
Ingen mera dammallergi och jobbigt hostande <3


Nä usch det va riktigt tungt igår kväll att säga hejdå..
Gav dom en varsin sista stor kram och puss, och dom tyckte nog mest att jag va jobbig som störde i middagen.
Att veta att det va sista gången jag såg dom fick verkligen tårarna att börja rinna, är glad att jag va sist kvar i stallet... Bara att se att några tussar av Sokkis långa fina man va bortklippt, och veta att det va folk som hade tagit dom som minne fick det att brista.

Tårarna rann många gånger igår kväll, och så även idag och nu.
Fina fina små prinsar, hoppas ni har det bra <3

Bilderna är förövrigt tagna i år, så dom är 25 respektive 27 år på bilderna.



Min allra bästa vän.

Det spelar nästan aldrig någon roll hur trött jag är, hur dålig min dag har varit, om jag har mycket i huvudet osv.

Varje gång jag kliver in i stallet och hör min älskade lilla Max gnägga för att jag kommer.
Varje gång jag ser hans busiga lilla huvud.
Ser in i hans vackra ögon.
Känner hans mjuka päls under min hand.
Och känner hans varma andedräkt mot min hud.

Så sprider sig en sån värme i mitt bröst.
Ett leende som kommer utan att jag tänker på det.
Alla problem försvinner tillfälligt.
Tröttheten blir som bortblåst.
Det är bara han och jag.

För mig är han mer än bara en häst.
Mer än något att rida på.
Något att "ha".

Han är min allra bästa vän.
Finns ingen annan som har funnits där genom allt.
Genom alla problem och sorger.
Bara älskat mig gränslöst utan att döma.
Vid alla lyckliga stunder, och allt det bra.
Mer än halva mitt liv har han funnits där för mig.
Vet inte vad jag skulle göra utan honom..

Älskar min knäppa lilla ponny något så obeskrivligt!
Han får mig alltid att le och må bra :)
Även om jag minst en gång om dagen har lust att strypa honom för att han hittar på hyss och inte lyssnar.
Men det är så han är och det som gör honom till den han är.
Annars skulle han inte vara min knäppa, bråkiga Max som är envis som en åsna! <3









RSS 2.0