Trapalanda..

Som ni säkert förstod av föregående luddiga inlägg så ska Max alltså till trapalanda...
Nästa vecka är han på dom evigt gröna ängarna med friska ben.
 
Det känns så overkligt och sjukt.
Och att planera sin bästa väns död med att boka tider osv. är verkligen obekrivligt.
 
Vet. va alltså ute i onsdags för att kolla på hans ben igen, hittade ju honom på 3 ben i hagen för 3 ½ vecka sen.
Och även om jag tyckt att han har blivit lite bättre så tyckte vet. att han fortfarande va så pass dålig efter så lång tid.
Vi röntgade ju dagen efter utan att hitta något där.
Så troligtvis är det någon mjukdel, typ korsband, menisk eller nått som är trasigt.
 
Trots att jag sa att jag skiter i om han går att rida igen, att jag skiter i vad det kostar och att jag är nöjd bara han kan gå i en hage utan att ha ont så sa vet. att han tyckte att jag skulle ta bort honom så fort som möjligt så han slapp ha ont...
Att visst, man kunde gå in med operation och kolla exakt vad det är som är trasigt, men att han ändå va nästan helt säker på att det inte skulle gå att göra något.
På en hund eller liknande kan man operera korsband och sånt, men att man inte gör det på hästar.
Och jag får helt enkelt lita på honom, har haft samma vet. i bra många år och han är jätte duktig.
Känner att jag måste lita på vad han säger, annars kommer jag grubbla på om jag gjort rätt val hela livet.
Han hade även en kollega med som höll med och sa samma sak så...
 
 
Vi hade ju bestämt att du skulle bli 30 år, att du skulle gå och skrutta och bli gammal på min framtida gård och bara ha det bra. 
Det är 13 år förtidigt hjärtat.
Du skulle ju vara med när jag fick barn, dom skulle få lära känna och växa upp med världens bästa ponny.
Vi skulle ju uppleva så mkt mer tillsammans.
 
Livet är inte rättvist...
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0